Det här året har verkligen börjat uruselt. Just nu känner jag bara sorg och hopplöshet. Som jag skrivit tidigare tog jag emot två katter för över 1 år sedan, Sparkey och Blixten, detta gjorde jag för att deras ägare flyttade till USA och tänkte avliva dom och eftersom både jag och Pontus tycker att det är oacceptabelt att avliva friska djur bestände vi oss för att ta emot dom på prov, men det funkade inte pga min allergi så efter några månader hittade vi ett nytt hem till blixten. Sparkey fick flytta hem till Pillan medans vi fortsatte leta efter ett nytt hem till honom. Jag la ut annonser, kontakte alla katthem jag hittade, frågade mina vänner, gjorde inlägg på facebook och bad folk att dela och jag skrev även till kattjouren.

 

Kattjouren gav oss hopp när dom i somras skrev att dom skulle leta efter ett nytt hem till sparkey och eftersom jag skrev till dom att vi misstänkte att sparkey inte mådde bra där eftersom lukas skrämde honom (vilket småbarn brukar kunna göra) så trodde jag att dom skulle prioritera fallet. Veckorna gick och jag skickade mejl på mejl, dom lovade gång på gång att hjälpa oss men ingenting hände.

 

Innan nyår märkte vi att sparkey inte åt lika mycket längre och gick på lådan väldigt sällan men vi trodde att det var raketerna som oroade och stressade honom. Allt lugnade ner sig ett tag men sen kom allt tillbaka.

 

När jag va där förra helgen kände jag att han hade gått ner i vikt men då hade han börjat äta ganska bra igen och gick på lådan emellanåt, men för några dagar sen vände allt.. Han slutade äta helt och slutade gå på lådan, vi köpte hans favoritgodis för att se om han åt det och det gjorde han. Jag tyckte att han hade blivit ännu mer mager och drog sig undan alltmer, vilket inte alls va likt honom så jag ringde veterinären som också blev oroliga, så igår, klockan 11 åkte vi dit för att undersöka honom och veterinären fick en chock när hon såg honom. Hans lever och njurar var skadade så pga det hade han fått gulsot, han hade blåsljud på hjärtat och hans urinblåsa var enorm.

Jag bröt ihop totalt och visste precis vad hon skulle säga...

 

Chanserna att han skulle överleva en operation va 2-5 % - med andra ord ingenting. Så för hans skull tyckte vi alla att han skulle få somna in, hur mycket det än tog emot. Jag mår piss just nu, jag önskar att vi hade ringt veterinären tidigare, även om det redan då hade kunnat vara försent, men det får vi aldrig veta nu.. Jag har ångest, jag vill veta om vi kunde göra något för att lindra hans smärta, och om vi hade sett det i tid, hade han levt och mått bra nu? Dom här tankarna plågar mig något enormt.