Mitt liv genom åren - jag är född och uppvuxen i Botkyrka. I tonåren hamnade jag lite snett, jag skolkade varje dag och ''levde livet'' detta resulterade i att jag fick gå om en klass, men även då misskötte jag mig. Tillslut fick jag möjligheten att börja i en tjejklass (vi var totalt 8 elever) - det blev vändpunkten i min skolgång och jag gick ut med godkända betyg. När skolan var slut blev jag deprimerad, vilket jag var redan innan också men nu blev det värre än vanligt. Jag hoppade över gymnasiet och stängde in mig hemma.

 

När jag var 17 år hade jag och Pontus varit tillsammans i 10 månader, vi bestämde oss för att jag skulle flytta upp till honom och hans familj i Kalix (dom hade flyttat dit några månader innan). Det blev tyvärr bara värre där uppe så vi flyttade ner till sthlm igen efter 2.5 år.

 

När vi flyttade hem till sthlm började jag en makeup utbildning och som alla vet måste man vara social och ta för sig inom den branschen, det blev väldigt tufft för mig eftersom jag hade blivit så tillbakadragen genom åren. Jag började besväras av ytterligare problem som social fobi och panikångest, detta satte självklart käppar i hjulet för min utbildning.

Jag tog mig igenom utbildningen tillslut men hittade inget jobb. Min sociala fobi tog över, jag stängde in mig själv helt och hållet, en sådan enkel sak som att gå till affären och handla var en utmaning för mig.

 

Tillslut bestämde jag mig för att plugga omvårdnadsprogrammet på komvux med inriktning: psykiatri, detta har hjälpt mig otroligt mycket, jag har mer förståelse för mig och min situation nu. Första terminen gjorde jag praktik som gick jättebra men andra terminen kraschade allt, jag fick panikångest redan första dagen och flydde därifrån och kom inte tillbaka. Efter det sökte jag hjälp (ännu en gång) - så nu kämpar jag för att kunna hantera min panikångest och sociala fobi, jag har fortfarande mycket kvar men jag kämpar varje dag.

Planen just nu är att kanske få börja arbetsträna, jag hoppas på det i alla fall.