Sitter och pluggar just nu, den här veckan är det psykiatri och man kan väl säga att jag redan har en del erfarenhet inom det här området. Jag ska ''välja en diagnos under rubriken ångestsyndrom'' - och skapa en egen historia. Den här veckan kommer bli riktigt spännande tror jag. Men iallafall.. Tanken slog mig, av mina egna erfarenheter och det jag har läst.. Tänk hur dåligt en människa egentligen kan må utan att personer i dens omgivning kan förstå hur pass illa det verkligen är. Många stänger av sina känslor helt för att inte visa sig sårbara. Man anses ju vara ''svag'' då. Ju mer jag läser inom psykiatrin, desto mer vill jag hjälpa människor. Ja, jag är inte helt stabil än.. Snarare långt ifrån, men en sak är jag säker på.. Och det är att jag verkligen vill hjälpa andra som har det svårt och då menar jag verkligen hjälpa. Ska man arbeta med människor som har det svårt tycker jag att man ska lägga ner sitt hjärta och sin själ i sitt arbete, gör man inte det.. Aa, då blir man inte heller bra på sitt jobb!